Med den nya föreställningen Tyck OM mig bjuder Niklas Strömstedt på musik, minnen och personliga berättelser från ett helt liv i rampljuset. I en exklusiv intervju berättar han om skapandet bakom showen, mötet med Paul McCartney, återföreningen med Hootenanny Singers – och varför julen alltid betyder extra mycket för honom.
Hur kom idén till föreställningen ”Tyck OM mig”?
– Jag har alltid velat göra någonting mer än att bara stå rakt upp och ner och spela. Jag har gjort det ganska mycket de senaste åren och lagt ner mycket tid på mellansnacket. Bland annat gjorde jag föreställningen Strömstedt & Freud 2013, tillsammans med psykologen Per Naroskin.
– När jag skrev boken OM Niklas Strömstedt hade jag i bakhuvudet att den även skulle kunna bli en scenföreställning. Så jag satte boken i händerna på dramaturgen Irena Kraus, som har arbetat på Dramaten i 25 år. Jag frågade om hon kunde tänka sig att skriva ett manus utifrån boken – och det kunde hon. Vi skickade manuset fram och tillbaka mellan oss tills det kändes rätt.
Även scenografin kändes skön med packlådor från turnéer, lite ruffigt. Vems idé var det?
– Det är faktiskt Jennys syrra, Ulrika von Vegesack, som har gjort den.
Föreställningen spelas på Maximteatern vid Karlaplan i Stockholm – en helt nyrenoverad teater med, för en gångs skull, bra benutrymme samt fantastiskt ljud och ljus. Det gör det inte sämre att The Beatles spelade in ett radioprogram här 1963, under sin första utlandsturné, när Sveriges Radio kallade teatern för Karlaplansstudion.
Niklas berättar i föreställningen att han har mött Paul McCartney – men hur det mötet gick till avslöjar jag inte här, mer än att han verkligen blev starstruck.
Niklas berättar vidare om sitt fantastiska band, bestående av två personer. Det är Sara Niklasson, som spelar gitarr, fiol, mandolin, tamburin, bas – och dessutom sjunger fantastiskt bra. Hon har spelat många år med honom. Det var Marika Willstedt, känd från Så ska det låta, som rekommenderade Sara. Hon tipsade även om den andra musikanten, Emanuel Norrby, som spelar klaviatur, gitarr, trummor och sjunger. Honom har man bland annat sett som musikalisk ledare i flera säsonger av Idol.
– Båda två är otroligt musikaliska, begåvade – och sjunger fantastiskt.
Trots att du är i pensionsåldern har du ännu inte varvat ner.
– Nej, tvärtom. I år har jag gjort rätt mycket, förutom att skapa den här showen. Jag spelade med Kungliga Filharmonikerna utomhus vid Sjöhistoriska museet i augusti – det var ståpäls! Jag blev även medlem i Hootenanny Singers på Visfestivalen i Västervik.
– Jag och Tomas Ledin träffade Björn Ulvaeus på en fest i våras, och då berättade han att det var 60 år sedan bandet bildades. Vi tyckte att de borde återbildas, med två ”ungdomar” som vikarier fördem som inte längre finns kvar. Så blev det – och vi hade otroligt roligt. Det blev en riktig överraskning för publiken.
Du har tidigare samarbetat med Björn med den svenska översättningen av Mamma Mia!. Hur var det?
– Det var ett fantastiskt jobb, men också lite läskigt. Jag är särskilt nöjd med översättningen av Slipping Through My Fingers. Hur beskriver man något som försvinner, något man inte kan hålla kvar? Det var en solig dag när jag kom på titeln Kan man ha en solkatt i en bur.
Efter några lite tafatta försök att vara en tuff rockartist hittade du senare din stil. Hur kom det sig?
– Det var någon gång 1987–88. Innan dess försökte jag vara så mycket annat. På den tiden fick man som artist tid att hitta sin egen stil – idag finns inte det. Nu får man inte lika många chanser. Jag var nog också den sista generationen artister som kunde tjäna pengar på att göra skivor.
Hur tycker du att en bra spelning ska vara?
– Det är olika. Jag spelade i coverbandet Husbands varje sommar i Halmstad tillsammans med bland andra Lasse Lindbom, tisdag till lördag. Det var otroligt roligt och ett jäkla drag. Självklart är det också roligt att spela på en utsåld Cirkus med GES, när man vet vad folk gillar – men det är bra på ett annat sätt.
Vad tycker du om AI i musiken?
– Jag försöker hänga med i utvecklingen. Jag har testat Suno lite, men jag är inte så road. Det känns fortfarande lite artificiellt.
Nu är det snart jul igen. Du har ju en låt som lever upp då.
– Haha, ja – Tänd ett ljus spelas fortfarande mycket varje jul. Den låten var en flirt med The Housemartins låt Caravan of Love. Jag och Lasse Lindbom gjorde en låt inspirerad av den – och det gick ju bra. Den ger mig fortfarande en slant varje år.
Till sist, har du något speciellt Sörmlandsminne?
– Min svärmor har ett hus vid kusten utanför Oxelösund, där jag har varit mycket. Jenny hade tidigare ett torp där också. Jag spelade mycket golf med svärfar, när han levde, på Nyköpings GK.
– Eskilstuna har jag, förutom spelningar där, mest minnen ifrån när jag spelade fotboll i min ungdom på Årby IP. Fotbollskarriären slutade när knäna tog stryk – annars hade jag självklart blivit proffs, säger Niklas och skrattar gott.