Med sin egen blandning av småstadspop, humor och klimatengagemang tog Angelina Pavanelli plats på en av scenerna på Way Out West i Göteborg. Bland hundratals sökande fick hon och bandet en av endast tio eftertraktade spelningar. För Angelina blev det början på ännu ett steg i en musikalisk resa där Eskilstuna spelar en viktig roll.

Angelina Pavanelli, 30, är aktuell med en spelning på Way Out West i Göteborg. På festivalen konkurrerade hon om publikens uppmärksamhet med bland andra Zara Larsson och Lily Allen.

Hur gick det till att få spela på Way Out West i Göteborg?

– De har en scen där man kan söka för att få spela. Den scenen samarbetar med SJ, vilket passar mig och bandet väldigt bra eftersom vi har en stark klimatprofil. Way Out West har ju också hållbarhet i fokus. Jag skickade in några låtar med mig och bandet i början av året. De gillade vad de hörde och vi fick giget. Det var flera hundra band som skickade in en förfrågan.

Hur mottog publiken er?

– Vi spelade sex av mina låtar och fick jättebra respons. Det hjälpte förstås lite att vi hade mycket stöd från vänner och andra Eskilstunabor som var på festivalen. Det var redan bra stämning under soundchecken. Vi har fått mycket fint beröm från både arrangörerna och folk i folkvimlet efteråt.

Angelina berättar också att resan ner till Göteborg inte gick riktigt som planerat. Det blev en hel del drama. Hon lyckades boka fem av åtta tågbiljetter fel – en imponerande prestation för en människa med stort kontrollbehov. Men allt redde ut sig till slut, och hela gänget kom ner i tid.

Var övernattningen i Göteborg glamorös?

– Ha ha, nej. Vi sov alla fyra i ett hotellrum och tre av oss snarkar. Så jag låg med AirPods med regnljud på högsta volym för att kunna somna.

Vad gjorde du efter spelningen?

– Dagen efter åkte vi hem. Jag tog en semesterdag i Flen, där familjen i flera generationer har arrenderat en stuga. Det är min favoritplats. Efter Eskilstuna, förstås.

Hade du ångest inför att fylla 30?

– Jag har absolut ingen ångest. Många tycker att de måste hinna med villa, partner och barn. Jag har inga sådana tankar. Jag känner mig redo för de här åren. Jag är uppvuxen med äldre föräldrar. Pappa var 52 år när jag föddes. Jag tyckte att han var ung. Han lekte och busade med mig och från att jag var tio år var vi tillsammans hela tiden. Därför tycker jag att 60 är rätt ungt, så jag är inte så fixerad vid ålder.

Har du alltid gillat musik?

– Nej. När jag växte upp lyssnade jag nästan aldrig på skivor. Jag har mer skrivit mina egna låtar än lyssnat på andras. När jag väl började spela skivor så var det pappas gamla skivor från hans ungdom. Det var mest Roy Orbison, Beatles och annan sextiotalsmusik. Det har förstås färgat mig, även om min musik i dag inte låter så. Det är mer attityden som bland andra Beatles hade. De behövde inte vara så coola som många artister försöker vara i dag. De kunde bara vara sig själva – charmiga och humoristiska.

Angelina har släppt musik på olika strömningstjänster i tio år. Bland utgivningarna finns fullängdsalbumet ”Småstadspop, plastpåsar och sjuka första dejter”. Den senaste låten heter ”Amelia” och är mer av en visa än den ”småstadspop” som Angelina själv brukar kalla sin musik.

Har du aldrig funderat på att flytta till Stockholm, närmare musikbranschen?

– Musikbranschen 2026 är fortfarande väldigt storstadsfixerad. Även om band och artister kommer från mindre städer spelar de ofta in sin musik i Stockholm. Det triggar mig att ta en annan väg – att spela in i Eskilstuna och ge ut musik härifrån. Jag är inhyrd hos Skyline 

Recording Studio, som Mattias Green driver. Där går det att göra musik på hög nationell nivå. Den senaste låten är mastrad i Stallarholmen av Douglas Carr. 

Även om du är soloartist har du ett band. Vilka är med i det?

– Vi är fem stycken, men fyra på scen. Andreas Ejerblom spelar gitarr, Samuel Enerbrandt bas och Sebastian Jokela trummor. Utanför scenen har vi Elias Kyhlström, som spelar gitarr och producerar tillsammans med mig.

Hur visar du ditt intresse för klimatet, förutom i texterna?

– Jag fokuserar på att ha ett hållbart projekt i stort. Instrumenten jag använder är nästan alltid begagnade och kläderna är second hand. Musik är ett enklare sätt att prata om klimatfrågan, så att det inte blir så tungt, tråkigt och dystopiskt som en dokumentär ofta kan vara.

Vad gillar du med Eskilstuna?

– Staden är som en serietidning. Den är byggd på karaktärer, historier och specifika platser som ligger väldigt geografiskt kompakt. Och om man vill någonting så måste man åtta gånger av tio göra det själv för att det ska hända. Men staden är öppen för att möta folk som vill göra saker. Det går här. Det har jag inte upplevt i Stockholm, Linköping och andra städer som jag har besökt. Så om du vill någonting så går det ofta i Eskilstuna. Och så är det billigare här.