Nästa år är det 60 år sedan det magiska popåret 1967. Det kan man läsa om i boken “Popåret 1967” som är skriven och formgiven av Rolf Hammarlund och Se Hits Peter Torsén.
Det är en färgstark och omfattande tidsresa till ett av de mest omvälvande åren i 1900-talets populärkultur.
Boken gavs ut av Vaktel Förlag 2016 och omfattar omkring 250 sidor. Nästa år är det sextio år sedan detta fantastiska musikår begav sig.
Det centrala i boken är naturligtvis musiken. 1967 var året då Beatles släppte Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band, Jimi Hendrix slog igenom på allvar och Monterey Pop Festival blev en symbol för den nya musikens genomslag. Även grupper och artister som The Doors, Pink Floyd, Traffic, Janis Joplin och Bee Gees fick alla sina stora genombrott det året.
Boken är inte bara en bok om musik. Det är även ett tidsdokument över året då 1960-talets ungdomsrevolt, popmusik, mode, politik och nya livsstilar verkligen exploderade. Genom en blandning av fakta, reportage, personliga berättelser och ett rikt bildmaterial försöker Hammarlund och Torsén återskapa känslan av att faktiskt befinna sig i 1967 – från Beatles och Hendrix till Twiggy, Vietnamprotester, svenska popband och den svenska vardagen.
Det är därför lika mycket en nostalgisk tidskapsel som en musikhistorisk bok – särskilt för den som själv upplevde 1960-talet, men också för yngre läsare som vill förstå varför just 1967 har fått en sådan mytisk status.
Här nedan kan du läsa ett kapitel ur boken, om Robert Broberg, som fick sitt stora genombrott detta år.
“1967 fick Robert “Robban” Broberg sitt stora genombrott med låten Maria-Therese, som fick hela Sverige att stanna upp och uppslukas av denna bedårande kärlekssång. Den var något helt annorlunda än vad han tidigare gjort.
Sedan sin debut i Hylands Hörna 1963 hade Robban gjort sig känd för lite mer klämkäcka sånger med putslustiga texter.
Maria-Therese var hans försök att göra ett melodifestivalsbidrag, men låten blev refuserad. Den gavs ändå ut på skiva och hamnade så småningom på Svensktoppens förstaplats.
Det hjälpte också till att Robban fick medverka i det då populära TV-programmet “Önskeprogrammet 90 1950”, där hans uppträdande gick “direkt genom rutan”.
Robban var 1967 ingen nykomling i underhållningsbranschen. Han hade redan 1957, under sina år på Konstfack, snöat in på dåtidens musiktrend, skiffle, ett slags “gör-det-själv”-musik med tvättbräda, ensträngad bas, akustisk gitarr eller banjo. Skivbolaget Storyville ville snabbt hitta ett svenskt skiffleband och läste om unge hr Broberg i en tidningsartikel, där han berättade om sitt skiffleband … som han ännu inte hade. Robban fick snabbt sätta ihop ett band, och så var skivkontraktet i hamn.
1967 var Robban verkligen “uppe i smöret”. Förutom skivor och medverkan i TV-program var han programledare i radions OPOPOPPA – ett ungdomsprogram som sändes en gång i veckan med levande musik. Robban hade själv skrivit den svängiga signaturmelodin “OPP … OH … POP … AHHHH …” och blev känd som en käck kille med keps. Ett inslag varje vecka i programmet var Sveriges Radios Popbandstävling.
Detta år vann bandet Lucas från Göteborg med Janne Persson på keyboards. Han blev senare känd som Janne Lucas och fick en hit med låten Växeln Hallå 1980. Under 1967 hoppade Robban av programledarrollen när han blev erbjuden att skriva en show på Berns med Lill Lindfors och Anders Linder. Lill hade redan sjungit in en av Robbans låtar, Mitt lilla fejs.
Föreställningen började med att Robban för första gången kör sitt felprateri: “Jag hälsar alla felkomna till Berns Kalsonger. Det kommer att serveras plingonskylt med tröttfärs …”
Robban hann även under detta år med att vara firarvärd i radions Det Ska Vi Fira – ett program som gick varje vardag klockan tolv. Lyssnarna fick skicka in sina gratulationer och önska favoritmusik. Programmet gick i radions P3 till mitten av 70-talet.
Robert berättade för mig 1997:
– Hela den här tiden var jag gift med Eva från Norge och skaffade barn. Jag levde som en hemmaman när jag var ledig. Inga droger eller andra skandaler. Samtidigt gjorde jag några av mina populäraste låtar då, förutom Maria-Therese även Båtlåt, Det som göms i snö och Jag måste hejda mig. Alla mästerligt arrangerade av Ivan Renliden.
Resten av 60-talet fortsatte med projekt som TV-showen Soffan med den gamla legendariska skådespelerskan Julia Cæsar (som f.ö. samma år fick en hit med sången Annie från Amörka), succéskivan Tjejjer med Uppblåsbara Barbara och Carola. Den blev även en TV-film av Lasse Hallström. Robban gjorde 1968 också en egen långfilm, Längta Efter Kärlek. Filmen blev en stor besvikelse, och Robban började nu tröttna på sin image som “Hela Sveriges Robban” och ville i fortsättningen heta Robert Karl Oskar Broberg.
Efter barnskivan The Pling & Plong Show 1970 bröt han helt med “Robban” och sin klämkäcka stil och började producera musik själv, långt från studiomusiker och hits. 1974 gjorde han radioteaterföreställningen “Skaffa En Glittrande Ram Runt Ditt Liv”. Den handlar om en artist som går ner sig i schlagerträsket och dör av en överdos skval.
Robert berättar vidare:
– Under min uppväxt var det alltid någon annan som bestämde, föräldrar eller lärare. Likadant blev det sedan i skivstudion. Jag ville nu ha total frihet, och det skaffade jag mig.
Robert Karl Oskar började under proggåren kalla sig Zero. Han ville börja om från noll och flyttade till New York.
Robert Broberg fick i slutet av 80-talet en ny glansperiod med utsålda föreställningar, och han blev 1991 den första svenska artisten som sålde ut den då nybyggda Globen i Stockholm – flera gånger om.
Robert Broberg fortsatte att göra nya shower hela 90- och 00-talet och åkte 2010 på sin sista turné. Hela tiden med sin tajta orkester med Uffe Börjesson, Rey-Ove Karlén, Dick Karlsson, Jörgen Stenberg och Ulric Johansson.
Robert Broberg avled den 21 juli 2015. Han är en av Sveriges viktigaste artister och låtskrivare, tillsammans med bland andra Evert Taube och Povel Ramel.”
(Utdrag ur boken POPÅRET 1967 från 2016 PÅ VAKTEL FÖRLAG)
