Hon slog igenom på 1950-talet, blev en självklar del av svensk schlagerhistoria och valde ofta bort karriärmöjligheter för ett liv närmare hemmet. Nu, vid 90 års ålder, ser Towa Carson tillbaka på ett långt liv i rampljuset – utan att längta tillbaka.
I ett lugnt område i Slätviken utanför Eskilstuna bor en av Sveriges mest långlivade schlagerstjärnor. Här har Towa Carson bott i många år, i huset som hennes make Bengt en gång byggde på en sluttningstomt med närhet till Mälaren. Mercedesen står parkerad i carporten och på tomten finns två mindre byggnader, varav den ena under lång tid fungerat som kontor.
Det är ett stillsamt liv – långt från folkparkernas intensiva turnéliv.
– Jag har inte firat min födelsedag sedan jag fyllde 40, säger hon och ler. Då kom skivbolaget och firade mig, mitt i karriären. Så det blev inget stort firande i år heller.
Den 31 mars fyllde hon nämligen 90 år. Några uppvaktningar från branschen blev det dock inte.
– Nej, jag har ju inte varit aktiv alls sedan 2004, då jag medverkade i Melodifestivalen tillsammans med Siv Malmkvist och Ann-Louise Hanson. Så det var nog aldrig aktuellt.
Sedan några år har hon konsekvent tackat nej till nya förfrågningar.
– Jag känner mig mätt. Jag spelar inte ens skivor längre. Men jag lyssnar fortfarande på radion.
Trots åldern är hon pigg. Hennes mor blev 98 år och var frisk in i det sista – och själv tar hon inga mediciner.
– Lite yrsel har jag, och det utreds just nu. De röntgade hjärnan och sa att den såg ut som en 60-årings.
Vardagen fylls i stället av kultur och umgänge.
– Jag har mina väninnor, och vi går ofta på konserter och teater.
GENOMBROTTET PÅ SKANSEN
Karriären tog sin början 1954, när den då 19-åriga Birgit Karlsson deltog i en talangtävling arrangerad av Bildjournalen – och vann finalen på Skansen. I juryn satt Seymour Österdahl, som snabbt såg hennes potential och engagerade henne som refrängsångerska i sin orkester.
– Det var rätt jobbigt i början. Jag var nog ganska rädd ibland. Men Seymour tog väl hand om mig.
Det var också han som uppmanade henne att byta namn. Birgit Karlsson ansågs inte tillräckligt slagkraftigt.
– Min pappa kallade mig Towa, så det fick bli det. Och Karlsson blev Carson.
Resten är svensk musikhistoria.
Redan 1956 debuterade hon på skiva med ”Handklaver och kärlek”, utgiven på den tidens sköra stenkakor.
SCHLAGERKLASSIKER OCH NÄRA VÄNSKAP
Under 1960-talet etablerade sig Towa Carson som en av landets främsta schlagersångerskor. Själv lyfter hon fram ett bidrag som särskilt betydelsefullt:
– ”Alla har glömt” från Melodifestivalen 1967. Den är min bästa.
Ett annat viktigt samarbete var med Lasse Lönndahl, som hon arbetade med under många år.
– Han ringde varje tisdag, punktligt halv tio. Ibland pratade vi i fem minuter, ibland mycket längre. Vi var nära vänner och umgicks även privat.
Vid sidan av de stora scenerna har hon också varit verksam lokalt. I Eskilstuna spelade hon operett tillsammans med Scenknuten.
– Jag blev primadonna när Lisbeth Alsbro slutade. Jag gjorde fem uppsättningar, och det var bland det roligaste jag gjort.
ETT LIV AV NEJ
Genom karriären har Towa Carson blivit känd för att ofta tacka nej – ibland till sin egen förvåning.
– Jag säger nästan alltid nej först. Men ibland blir jag övertalad.
Så var fallet 2004, när Christer Björkman kontaktade henne om Melodifestivalen.
– Jag sa nej, som vanligt. Men gick med på det om vi var flera som delade på sången.
Resultatet blev trion Hanson, Carson & Malmkvist och låten ”C’est La Vie”. Bidraget blev en publikfavorit, men slutade sist i finalen.
– Den har ändå levt vidare. Den sjöngs ju i mellanakten när Melodifestivalen var i Eskilstuna 2020.
MELLO – DÅ OCH NU
Hon har följt tävlingen genom decennierna och ser tydliga skillnader.
– På 60-talet fanns det två kameror och ett kryss på golvet där man skulle stå still. Nu är det dans, effekter och stora produktioner. Och låtarna skrivs av sex–sju personer. Inte blir de bättre för det. När hon ser dagens tävling har hon fortfarande åsikter.
– Jag gillade Greczola bäst i år. Han borde ha vunnit.
HEMMET FÖRE KARRIÄREN
Trots möjligheter utomlands valde hon alltid Sverige – och Eskilstuna.
– Jag bodde i Stockholm i fem år, när min man spelade fotboll i AIK. Men jag längtade hela tiden hem.
Till skillnad från kollegan Siv Malmkvist, som gjorde karriär i Tyskland, stannade Towa Carson kvar.
– Jag var där några gånger, men det var inget för mig.
Ett av de få beslut hon i efterhand ångrat gäller ett erbjudande från Finland.
– Jag blev erbjuden huvudrollen i musikalen Guys and Dolls i Åbo. Det hade varit en bra väg in i musikalvärlden. Men jag ville inte vara hemifrån så länge.
Även mer oväntade erbjudanden dök upp.
– Jag blev tillfrågad att ta lättklädda bilder för en tidning. Man skulle få 10 000 kronor och en resa till New York. Det var mycket pengar då. Men jag sa som vanligt nej. Anita Lindblom tackade ja.
“DET BLEV RÄTT BRA ÄNDÅ”
När hon ser tillbaka på sitt liv finns det ändå ett stråk av eftertanke.
– Ja, jag ångrar faktiskt att jag blev sångerska. Jag ville egentligen arbeta med djur.
Hon skrattar till.
– Men det blev ju rätt bra ändå.