Hon rör sig obehindrat mellan musik, bildkonst och scen – alltid med samma lyhördhet för det mänskliga. Med monologen Annas berättelse tar Camilla Arvidsson ett nytt konstnärligt steg och låter ett kvinnoliv från 1900-talet bli både personligt och allmängiltigt.
Camilla Arvidsson har aldrig låtit sig begränsas av en enda form. Som violinist, dirigent, sångerska och bildkonstnär har hon i decennier rört sig mellan uttryck som för många framstår som skilda världar – men som för henne hör samman. Med en gedigen utbildning från Musikhögskolan i Malmö och ett yrkesliv som sträcker sig från symfoniorkester och opera till kammarmusik, folkmusik och nyskrivna verk, är hon en självklar och nyfiken kraft i svenskt kulturliv.
I över trettio år har hon varit verksam som dirigent, de senaste arton som chefsdirigent och konstnärlig ledare för Katrineholms Symfoniorkester. Hon samarbetar lika självklart med körer som med solister från olika genrer – och har samtidigt gått före som pionjär. Camilla Arvidsson var den första kvinnliga dirigenten både för Eskilstunas Skyttemusikkår och för Katrineholms Symfoniorkester.
HAVET, VATTNET, MUSIKEN
Parallellt med musiken löper ett starkt bildkonstnärligt arbete. Havet, vattnet och musiken återkommer ständigt som motiv – ibland konkret, ibland som rörelse och rytm. Från ett tidigt naturmåleri har uttrycket gradvis blivit friare och mer fantasiburet, och hon har arbetat med såväl måleri och grafik som glas och tidigare även silversmide.
De senaste åren har glaskonsten blivit hennes stora passion. Sedan separatutställningsdebuten 1982 har hon ställt ut runt om i landet och varit djupt engagerad i Lyckå Kammarmusik Festival, både som medgrundare och som skapare av festivalens visuella uttryck.
DET SKULLE VARIT EN POJKE
Nu kliver hon fram i ännu en gestalt: dramatikern och scenkonstnären. I monologen Annas berättelse, som hon själv har skrivit och framför, tecknas ett nära och drabbande porträtt av ett kvinnoliv genom 1900-talet.
Berättelsen tar sin början en iskall januarinatt 1929. Anna föds – ett barn som skulle ha varit en pojke. Faderns besvikelse är omedelbar, moderns lycka stillsam och hemlig. Där, i spänningsfältet mellan uttalade förväntningar och nedtystade drömmar, formas ett liv.
Anna växer upp i södra Sverige, i en tid då arv, jord och framtid gick i manlig linje. Flickor tog inte över gårdar. Hennes hår klipps kort, som en pojkes. Fadern är hård, kompromisslös. Anna får inga syskon – och hon får tidigt lära sig att navigera i en värld där hon inte riktigt passar in.
– Anna kan vara din mamma. Eller min. Din moster, farmor eller syster. Kanske kvinnan som nyss flyttat in på äldreboendet, säger Camilla Arvidsson.
Grunden till föreställningen lades när hon fick ta del av en låda med brev mellan sina föräldrar. De kom båda från landsbygden i Blekinge och brevväxlade flitigt när fadern studerade i Stockholm – något ovanligt på den tiden.
– Min dåvarande chef på Scenkonst Sörmland, Maria Weisby, tyckte att jag skulle skriva deras historia. Hon gillade mitt språk, berättar Camilla.
Ur breven växte Annas berättelse fram. Historien bygger på verkliga dokument, men Anna är inte nödvändigtvis Camillas mor. Hon är snarare en sammansatt gestalt – ett livsöde som kunde tillhöra många kvinnor.
Berättelsen utspelar sig under 90 år fram till 2020 och kretsar kring frågor som: Känner man egentligen sina föräldrar? Vad gör det med ett barn att vara en besvikelse? Och vad kostar det att som kvinna kräva sin plats – i arbetslivet, i familjen, i samhället?
EN ENMANSFÖRESTÄLLNING
Från början var monologen fyra timmar lång. Med hjälp av dramaturg kortades den ner till 55 minuter – utan att förlora sin tyngd.
– Det är en enmansföreställning, men med några förinspelade musikinslag där jag själv spelar fiol. Publiken är väldigt deltagande. De reagerar under hela föreställningen – ibland till och med med skratt, säger hon.
Premiären var mer än fullsatt, och nu återstår de sista spelningarna på turnén i Sörmland.
För Camilla Arvidsson finns inga vattentäta skott mellan konstarterna. Musiken, bilden och berättelsen är delar av samma rörelse – samma behov av att förstå och gestalta människan.
– Allt hänger ihop, säger hon. Det är samma lyssnande, samma rytm. Bara olika språk.